vissa mornar börjar jag gråta när jag läser DN's dödsannonser. det är bara när jag är ensam och oftast får jag bara en liten knut i bröstet, snyftar lite och kanske kanske kommer en liten tår. på helgerna har samma tidning ofta 2-3 helsidesuppslag med dödsannonser. då läser jag i princip alla och tjuter lite för erik, att han ska kolla och gud vad hemskt och de här dog nästan samtidigt och han måste tagit livet av sig och huuuuuu. det är inte ens så att jag liksom gottar mig över att leva utan jag blir bara ledsen för alla som dör. och när det kommer några textrader undertecknade med mamma eller pappa då dör jag lite också. jag vet inte vad denna fascination för dödsannonser kommer ifrån, jag vet bara att jag och min första bästis brukade leka begravning när vi var 8-9 år. då var en präst och en var ledsen. prästen stod på en stol och sjöng, med allvarlig röst, hela dödsannonsen vi förslagsvis hittat i vår lokaltidning, den ledsna fick sitta och gråt-skrika nedanför genom hela ceremonin. back then var jag absolut bäst som präst. nu skulle jag bli världens bästa gråterska.

och för att väga upp det här så kan jag meddela att jag har nästan samma fascination för kontaktannonser, minus gråten.